Make eller maka väljs med förnuft

Arrangerade giftermål förekommer i många sydligare länder och det är inte så lätt för en svensk att förstå hur man någonsin kan bli kär i den människa som föräldrarna har valt åt en. Samma svensk har betydligt lättare att förstå att man kan bli kär i den människa som man i berusat tillstånd har träffat på något dansställe och tillbringat natten tillsammans med.

Kärlek betyder ofta helt olika saker i olika kulturer och likaså för olika individer. Kärlek, anser jag, kan ses som en förmåga att ge och är i så fall en egenskap som tillhör den som älskar. Nästan vem som helst, inklusive den som föräldrarna valt, kan teoretiskt sett bli föremål för denna kärlek. Men för att den ska hålla i längden måste "föremålet" väljas med omsorg och med hjälp av sunt förnuft.

I kärlekssammanhang är svensken ganska bekväm av sig och tror att kärlek är en känsla som man inte styr över - den kommer och går av sig själv. Man vill att känslan och kärleken bara ska finnas där och dessutom kunna fortleva av sig själv. Det är sällan det är så i det verkliga livet. Därför förvånas jag inte av att så många människor i vårt samhälle är så försiktiga och rädda för att inleda djupa relationer. Man satsar oftast på ytliga relationer som baseras på någon typ av förälskelse. När passionen avtar dalar förhållandet.

Svensken anses vara rationell och logisk i det vardagliga livet. Men i kärlekssammanhang tänker samma svensk tio gånger mer på vem ens hund ska para sig med än den man själv ska hoppa i säng med. Sydlänningar brukar däremot bete sig irrationellt lite då och då, men i val av partner, som är det viktigaste valet i livet, beter de sig mer logiskt och lyssnar gärna på kloka råd från de mer erfarna. Nu ska man inte säga att alla svenskar är si och alla sydlänningar så. Men det finns tydliga skillnader mellan "medelsvensson" i olika kulturer. I Sverige låter man sig hellre drabbas av kärlek än att man gör ett medvetet val.

Går det att skapa kärlek om man möter en person som har de önskade egenskaperna? Vad säger du om mamma eller någon kompis känner en sådan person och vill föra er samman? Den svensk som inte är desperat drar sig nog undan. Det anses vara "ociviliserat" att göra så. Hellre vänder man sig till kontaktförmedlingar, dataträffar och allra helst "chatsajter". I Sverige ska man minsann vara självständig. Man chattar gärna ett tag, tar reda på den andres egenskaper och värderingar. Sedan träffas man - och voilá. Det kan säga klick på direkten.

Allt fler svenskar träffas på det här sättet och det är inget fel i det. Tvärtom! Svensken börjar bete sig mer rationellt. Man låter ju hjärnan vara med när hjärtat säger sitt. Det här är precis det som är idén bakom arrangerade äktenskap.

Observera att jag inte berör tvångsgifte här, vilket är ett ovanligt och extremt fall av arrangerade äktenskap. I normala fall kommer föräldrarna med förslag och försöker att påverka sina barn i deras val av partner. Om barnen - alltså även flickan - säger nej, då blir det inte heller något bröllop.

Två personer som har valt varandra med omsorg kan skapa ett kärleksfullt och underbart förhållande under förutsättningen att de tror på sin egen förmåga att kunna ge. Och har den rätta attityden. Det gäller att vilja och verkligen våga satsa helhjärtat. För att utveckla kärlekslivet och för att uppnå kärlekens oanade höjder krävs ett ständigt arbete. En kärleksfull relation kan byggas upp, men det här är ingenting för den late som sitter vid bordet och vill bli serverad. Finns ingredienser så ska man kunna laga maten själv, men här gäller det att vara två kockar. Stöter man på problem kan man alltid fråga mamma, pappa och andra erfarna kockar om hjälp.

Mohsen Hakim


Lärare

Kolumnen Metro Stockholm 2001-01-30