Tacktal
Lördagen den 2/9 2000
LO:s kongress

Leila Qaraee


Jag vet inte när det hela började. När de sa till mig att nu har du börjat att få bröst och inte längre kan leka med de andra barnen på gården eller då jag satt i min fars famn på ett fackföreningsmöte och bevittnade en diskussion om huruvida barnen till arbetare ska kunna fira nyår eller inte. Det var kanske då jag tillsammans med min man och våra två små barn färdades genom öknen i södra Iran för att fly landet och komma till Pakistan, ett land där folket hjälpte oss att gömma oss undan gränsvakterna. Hur som helst blev jag en aktiv socialist. En socialist som hatar fattigdomen och dess orsak, kapitalismen.

Som socialist hyser jag även agg mot nedvärdering av kvinnor och våldet mot dem. Jag mötte människor som var lika ivriga som jag själv och tillsammans startade vi radioprogrammet Kvinnors röst. Det var framförallt två anledningar som drev mig att satsa på radioprogrammet Kvinnors röst.

En av andledningarna var den traditionella synen på kvinnor som rådde bland många, men absolut inte alla, invandrare i Sverige. En syn där kvinnan betraktas som mindre värd än mannen. Den andra viktiga anledningen var uppfattningen i svenska samhället. Uppfattningen som kunde resonera bort allt förtryck mot kvinnor med hänvisning till kulturell tillhörighet. Jag menar att de kunde ursäkta våldet mot kvinnor med förklaringen att det är mer accepterat i deras kultur.

Motgångarna i början var många. När vi diskuterade i allmänna ordalag fick vi bara beröm. Men så fort vi satte fingret på ett specifikt problem som varför kvinnor blir misshandlade av sina män var reaktionerna inte längre lika positiva. Iranierna sa varför ni attackerar iranierna inför svenskarnas ögon? Ni spär på främlingsfientligheten, sa dem till oss. Ni förstör basen för familjen. Ni propagerar en sorts lössläppthet för unga tjejer och kvinnor.

Men inga hotelser kunde hejda oss. Kvinnors och ungdomars situation bekymrade oss. Vi var övertygade om att den rådande situationen kan förändras och måste förändras.

Vi som en ideell förening kan inte göra så mycket men man kan förvänta sig mycket mer av en stark arbetarrörelse. Jag vet att för femton år sedan hade de svenska arbetarna värdens högsta levnadsstandard. Idag befinner vi oss på 23:e platsen. Sverige erbjöd en av värdens bästa skolor till sina barn, hade den bästa vårdapparaten och tog på ett utmärkt sätt hand om sina gamla. Vad är det för samhälle vi håller på att skapa? Vad har hänt barnomsorgen, vården och äldreomsorgen? Hur är situationen idag och vilkas uppgift är det att bekämpa försämringarna? Är inte det arbetarrörelsens uppgift? Jag som arbetar och aktiv i kvinnorörelsen förväntar mig mer av LO. Jag är helt övertygad om att kvinnofrågan inte skall behandlas som en särskild och isolerad fråga. Jag är helt övertygad om att frågan måste behandlas globalt och ur ett solidariskt perspektiv.

LO är en organisation som har en ärofull historia, en organisation som har haft höga ideal och målsättningar. Dessa fakta gör att jag trots den kritik som jag riktat mot organisationen och dess verksamhet, är väldigt stolt och glad över att ta emot det pris som lämnas till mig och mina medkämpar.

Med stor tacksamhet tar jag emot priset och hoppas att jag kan bevittna en dag då ingen kvinna utsätts för förtryck och förnedring. Detta mål kan vi uppnå om vi, utifrån ett arbetar perspektiv, sida vid sida aktiverar oss i kampen för ett fritt och jämlikt samhälle.

Än en gång ett stort tack!