Hjälplös inför lagen

Illustration: Guje Engström

När vi kommer till vårt arbete på Kvinnors nätverk en måndagsmorgon ringer en ung gråtande flicka, Rosha, nästan omedelbart. Hon är förtvivlad och vädjar panikslagen till oss att lyssna till hennes berättelse.

Hon är bara fjorton år men har redan en lång erfarenhet av samhällets oförmåga att hantera de svårigheter hon utsatts för och av att gång på gång bli sviken och missförstådd av vuxna.

Från första skoldagen uppmuntras barn av sina lärare eller andra vuxna i sin omgivning, kompisars eller släktingars familjer som delar andra värderingar än de starkt patriarkala, att tänka självständigt och bejaka sina fri- och rättigheter.

De har fått inpräntat det självklara, att ingen vuxen person har rätt att på något sätt kränka eller slå ett barn. Under sin uppväxt har de tagit intryck av t ex skola och vänner och förstått att det inte är konstigt att själv få välja sina kläder, hälsa på eller ta med sina kompisar hem till sig eller delta i skolans klassfester dit även killarna i klassen kommer.

De har fått höra att kärlek och förälskelse inte är något smutsigt som "dåliga flickor" ägnar sig åt, utan något viktigt och eftersträvansvärt. I skolan spelar det ingen roll om man är flicka eller pojke, får man veta. Där är det meningen att alla ska delta i gymnastiken, hemkunskapen, syslöjden eller träslöjden, oavsett om man är pojke eller flicka.

En av dessa unga flickor är Rosha. Varje dag slukar hon hungrigt information från skolan, tv, tidningar, om hennes rätt till frihet. Hon vet att ingen har rätt att slå henne bara för att hon kommer hem fem minuter senare från skolan än vanligt.

Hon vet att det inte är brottsligt att bära en t-shirt med bara ärmar. Hon vet att hon borde kunna träffa sina vänner några timmar efter skolan och dansa, som hon älskar.

Inget av det Rosha lär sig stämmer överens med hemmets normer och regler.

Rosha börjar prata med sina föräldrar om allt hon lärt sig, hon börjar ifrågasätta. Föräldrarna blir oroliga och därför ännu strängare. Men de vuxna i hennes omgivning har ju lärt henne att måna om sin självständighet och att ingen har rätt att hota eller misshandla henne vare sig psykiskt eller fysiskt.

Till slut orkar hon inte mer. Allting rasar och hon väljer att lämna hemmet starkt förvissad om att vuxna kommer att stötta henne och bekräfta henne i hennes beslut.

Rosha vänder sig omedelbart till socialtjänsten i sin hemstad. Hon berättar hur pappan ständigt utsätter henne och hennes syskon för psykisk och fysisk misshandel. "Han kallar mig hora och hotar mig", säger hon. Socialtjänstemannen lyssnar på hennes berättelse mycket noggrant och säger att "det är självklart att dina föräldrar inte får göra så här mot dig".

Trots att Rosha med eftertryck påpekar att föräldrarna kommer att bli rasande om de får veta att hon kontaktat myndigheterna så ringer socialtjänstemannen ändå och ber föräldrarna komma dit. Till Roshas bestörtning blir hon efter många vändor LVU-placerad (Lagen om vård av unga) i hemmet. Socialtjänstemannen har gjort bedömningen efter rådande norm, där familjeperspektivet är avgörande, att Roshas bästa främst kan tillgodoses inom familjens hägn.

Första veckan löper tillsynes smärtfritt för den som inte märker spänningarna som ligger i luften. Andra veckan börjar den psykiska misshandeln igen, mycket intensivare nu än förr.

Under den här tiden står familjen under socialens ansvar och bevakning. Åtta timmar i veckan kommer en tjänsteman förbi och tas väl emot av familjen, som är tillmötesgående och samarbetsvillig. Det bjuds på te, kaffe och hembakat bröd.

Efter ett dödshot rymmer Rosha ännu en gång. Den här gången tvingas hon paradoxalt nog fly från både föräldrarna och samhällets omsorg.

Rosha blir efterlyst av polisen för att hon avvikit från LVU i hemmet. Hennes sista hopp är Kvinnors nätverk, säger hon gråtande, hon har hört att vi står på flickornas sida.

Men att hjälpa Rosha nu, utan att uppge var hon befinner sig och återbörda henne till den miljö som socialen bedömt vara den bästa, blir ett brott mot lagen.

Därmed har den lag som borde skydda unga flickor i Roshas situation blivit det som hindrar henne från att få den hjälp hon behöver. Det socialtjänstemannen bedömt ska tillfredsställa hennes behov utgör enligt vår mening ett hot mot hennes framtida utveckling och välmående.

På eftermiddagens arbetsplatsmöte diskuterar vi information från olika seminarier och konferenser som tar upp frågor kring problem som kan uppstå för flickor med utländsk bakgrund i familjer med starkt patriarkala värderingar.

Frågan är brännande: Hur många liv ska gå förlorade? Hur många flickor ska i sin utsatthet tvingas välja destruktiva lösningar på sina problem? Om Rosha i stället hade hetat Eva Larsson, hade socialen då kunnat diskutera och relativisera "den annorlunda kulturen" med hennes föräldrar i stället för att se till hennes eget bästa?

Tyvärr kan vi med vår erfarenhet konstatera att hjälpsökande flickor med utländsk bakgrund ibland behandlas annorlunda än helsvenska p g a att en del socialtjänstemän vill visa sig toleranta inför föräldrarnas kultur.

Telefonen ringer igen. Det är Rosha som gråter och vädjar om hjälp för att slippa återvända till helvetet. Några minuter senare tar socialtjänstemannen kontakt. Det har framkommit misstankar om att Kvinnors nätverk vet var flickan finns. Vi får veta att det är ett brott mot lagen att undanhålla den informationen.

Vi blir nu hotade och kallade ett hot mot demokratin. Rosha har hamnat i ett vakuum. Vem kan hon lita på? Gång på gång har hon vänt sig till vuxna som inte har lyssnat till hennes berättelse och misslyckats med att hjälpa henne.

Vi har hamnat i en omöjlig situation, försöker vi förklara för socialtjänstemannen. Ingen har längre möjlighet att nå fram till Rosha. Socialtjänsten har förlorat hennes förtroende genom att med sin tolkning av lagen vända den mot henne.

Man kan inte tolerera våld mot vissa flickor p g a deras ursprung. Lagen måste gälla lika för alla, annars riskerar vi att allvarligt urholka rättssäkerheten.

Leila Qaraee, ordförande, Kvinnors nätverk
Hanna Larsson