|
Det är nästan en surrealistisk känsla att vandra på gatorna i staden Elazig i Östra Turkiet. Där är slöjan norm. De flesta kvinnor bär någon forma av täckande slöja över huvudet. Modellerna varierar. Den mest populära är den på turkiska kallade Turbanen. Till skillnad från den mer lantliga sjalen som bondekvinnorna har på huvudet är Turbanen mer pålitlig och mindre avslöjande. Turbanen består av två slöjor. Den för betraktaren synliga slöjan nålas fast som en ram runt kvinnans ansikte. Under den synliga överslöjan skymtar ibland en tunnare variant som fångar in håret som en mask så att inget hår av en olyckshändelse ska kunna skymta fram. Kvinnorna som bär Turbanen kan ha moderiktiga kläder som avslöjar figuren, men håret förblir väl dolt bakom den hårt sammannålade Turbanen. Hår och hud är symbolen för ”den andra sortens kvinnor”.
När jag hälsar på i mina gamla barndomstrakter i Turkiet känner jag mig som en sådan kvinna.
Det är omöjligt att missa vad männen i staden tycker om mig som representant för det dom föreställer sig att den andra sortens kvinna är. Jag får höra kommentarer om min kropp från och med första stund som jag lämnar min mormors hus till det att jag kommer innanför hennes ytterdörr. Ingen av männen gör hemlighet över att dom tycker att jag är allmän egendom. Dom tar sig friheter. Att vara obeslöjad är att vara fallen och förtappad. Det är det jag anses vara i en stad där slöjan kännetecknar en god och ärbar kvinna. Att vara obeslöjad är avvikande. Vad denna avvikelse innebär är tydlig. Männen ropar hora och sekundavara efter mig. Dom tar på mig när de passerar mig. Deras blickar riktas mot mina bröst och min hals. De bemödar sig inte att vara disktreta. När jag kommer ut från affärer står det ibland grupper av framför allt unga män som pekar och följer efter mig.
Slöjan är för dom det rätta valet en kvinna gör om hon vill ha respekt och vill markera att hon är dygdig och kysk. Slöjan visar att kvinnan har lämnat sitt liv i utvalda mäns händer. Dessa män är fadern, bröderna, farbröderna, morbröderna, kusinerna och maken om hon är gift. Det är bara dessa som får se henne obeslöjad. En kvinna utan slöja blir då det motsatta. Lättfotad, inbjudande och tillgänglig för alla man som vill röra henne.
Även kvinnorna tittar på mig. Deras blickar scannar mig med avsky och ibland med nyfikenhet. De äldre kvinnorna går in i mig utan att be om ursäkt. Dom citerar ur Kornen och ur böner om helvetet och ett liv efter detta för att jag ska förstå att det kommer att straffa sig att gå utan slöja. Det finns inget systraskap och eller stöd att hämta.
När jag frågar min moster som hellre dör än sätter på sig slöjan eller som hon kallar det ”den där skiten” hur hon står ut säger hon:
- Mina väninnor som inte heller vill beslöja sig är ett enormt stöd. Vi har varandra och våra familjer. Man vänjer sig på något underligt sätt. Vi som inte bär slöjan är ständigt arga och i försvarsposition. Det är inget hälsosamt tillstånd för någon människa.
De första gångerna jag besökte Elazig efter flytten till Sverige undrade jag om det var mitt fel att männen tog sig friheter. Trots långkjol och en långärmad och alldeles för stor tröja för att inte visa figuren kom jag på mig själv undra om inte kläderna ändå var för avslöjande. Kanske var min gång för utmanade. Jag sänkte blicken och undvek att lämna mormor hus. Jag tog på mig skulden för deras handlingar. Vad händer med mina feministiska övertygelser och min självständighet? När jag berättade detta för min väninna Fataneh som flytt Mullorna i Iran säger hon
- Du tog på dig den mentala slöjan. Den är värre än den synliga. När en beslöjad kvinna i en omgivning där normen är slöjan blir sexuellt trakasserad känner hon ingen skuld utan kan med stöd av omgivningen beklaga sig och svara mannen. En obeslöjad kvinna i en samma miljö får sällan stöd och börjar snabb att ifråga sätta sitt beteende. På så vis skuldbelägger hon sig själv. Det är en helt vanlig och mänsklig reaktion. Det är många kvinnor som sätter på sig slöjan för att få vara i fred från alla glåpord och männen trakasserier. När jag bodde i Iran så var jag och mina väninnor måna om att visa att vi minsann var lika kyska och ”fina” flickor som de som bar slöjan. Vi var besatta av att framstå som moraliska och dygdiga så att omgivningen inte skulle hitta något att kritisera oss för. Ett omöjligt uppdrag. Dömt att förlora! Det sorgliga var att våra hjärnor på så vis blev beslöjade även om vi vägrade bära något på våra huvuden. Vi lät helt enkelt männen inte bara skapa våra förutsättningar. Vi lät dom även styra våra intellekt och våra handlingsmönster. Utan slöjan blir du inte bara ”den andra kvinnosorten” du bli även intellektuellt begränsad och känslomässigt skuldsatt.
|