|
”I de samhällsklasser där man löper störst risk att hamna i fängelse finns de som mest upprörs över fångvården.”Sannolikheten för att en svart man i USA ska avtjäna åtminstone ett år i fängelse under sin livstid är mer än en på fyra och för en latinamerikan en på sex. Sannolikheten för en vit man är en på 23. Så skriver en fransk sociolog, verksam i USA, i en bok som gav mig en riktig aha-upplevelse. Den heter ”Fattigdomens fängelser”. Fram till mitten av 1970-talet minskade antalet interner kraftigt överallt. I USA kunde de mest progressiva drömma om ett samhälle helt utan fängelser och det var inte alldeles orealistiskt. I Sverige höll tjuvarna en egen riksdag 1967.Sedan vände utvecklingen: I USA ökade antalet interner från något hundratal per 100 000 invånare till omkring 700 vid slutet av 1990-talet (i Sverige låg det då på runt 60 och i till exempel Grekland på ännu mindre). Ja, hade inte så många människor spärrats in i fängelse – och vore alla interner en stad skulle det vara landets fjärde största – hade USA:s arbetslöshet under 90- talet varit ungefär som i Europa, alltså mycket hög. Den enda demokrati som kan konkurrera med USA på denna punkt är Ryssland, där siffrorna är likartade. Privat drivna fängelser är i dag en expanderande industri på flera håll i västvärlden. Ofta slåss utsatta landsändar om att i industridödens spår få dit åtminstone någon livskraftig industri – och fängelser erbjuder säkra jobb. Varför sitter det då så många invandrare i fängelserna i varje land? Och varför så många från den fattigaste delen av arbetarklassen? Mönstret är fruktansvärt entydigt. Den franske sociologen, som heter Loïc Wacquant, menar att det som har ägt rum i västvärlden i själva verket är ett slags kriminalisering av de fattiga. Samtidigt som välfärdsstaten har krympt och arbetslösheten är permanent skyhög och livet därmed blivit svårare för stora skikt har ett slags straffrättsstat utvecklats. Den har en filosofi, utvecklad av en rad reaktionära tänkare, som går ut på att brott beror på brottslingen själv och aldrig på samhället. Ofta när jag skriver om kriminalpolitik hör folk av sig och är upprörda över detta eviga dalt med brottslingar. Faktum är att vanliga arbetare och vanliga arbetare som dessutom är invandrare ofta hör till de mest förbannade. Det ironiska, nej direkt sorgliga, i sammanhanget är att i just de samhällsklasser där man löper störst statistisk risk att hamna i fängelse finns ofta de människor som allra mest upprörs över den släpphänta fångvården. Vad som har skett sedan 1980-talets början är att välfärdsstaten överallt har skurits ned och arbetsgivarna och deras ideologer överallt har fått mer makt. I Sverige, liksom i övriga Europa, talas det numera om behovet av hårdare tag. I stället för att tala så mycket om brottslingarnas skuld borde det emellertid talas mer om nyliberalismens skuld. Vad är det för skuld? Svar: Skulden hos alla de makter i samhället som har skapat ett allt hårdhäntare samhälle, där de som befinner sig längst ned får allt svårare att klara sig och där fängelserna inte bara blir explosiva förvaringsplatser, utan till och med ytterligare en lönsam industri för kapitalismens entreprenörer att göra vinster på. När ska vi sluta dalta med denna nyliberalism?
|
