Borås Tidning - 9 juli 2006

Maktspråket och identiteten

Hanna Larsson


I slutet på maj kolliderar en amerikansk militärlastbil med ett dussin civila fordon i centrala Kabul i Afghanistan. Våldsamma kravaller bryter ut och de amerikanska soldaterna öppnar eld mot en upprörd folkmassa. Minuterna senare drar världspressens mediedrev igång. Svepande beskrivningar av händelsen flyter ihop med termer som islamistisk fundamentalism och terrorism. Händelsen blir ett med den outsinliga floden av bilder från olika delar av världen beskrivande aggressiva folkmassor skanderande islamiska slagord. I Kabul kan man vid dagens slut räkna till ett dussin döda och ett drygt hundratal skadade. "Upploppen handlar inte om islamisk fundamentalism", klagar en afghansk vän uppgivet över en sprakande telefonlinje från Kabul, "det är vanliga människor som har tappat tålamodet."

Kulturell och religiös identitet har blivit något av det nya århundradets ödesfrågor. Men när blev den religiösa identiteten plötsligt överordnad alla andra tillhörigheter, frågar sig ekonomen och nobelpristagaren Amartya Sen i sin senaste debattbok Identity and Violence. The illusion of destiny (Norton). Efter ett år märkt av fortsatta stridigheter i både Afghanistan och Irak, terrorattackerna i Londons tunnelbana och publiceringen av karikatyrbilderna av profeten Muhammed förefaller klyftan mellan den "västerländska" och den "muslimska" världen djupare än någonsin. Den kulturella och religiösa identiteten definieras oavbrutet som källan till motsättningar oavsett om det handlar om problem i västvärldens mångkulturella förorter, analyser av demokratiseringsprocessen i Mellanöstern eller sammandrabbningar mellan talibanmilis och amerikansk militär i Afghanistan.

Amartya Sen påminner oss om det kontraproduktiva i att dela in mänskligheten i endimensionella kategorier. Det är inga banbrytande teorier Sen lägger fram i sin syn på kultur och identitet vilka han definierar som öppna och rörliga system. Däremot kommer hans fräna kritik mot generaliseringar av människors religiösa och kulturella tillhörigheter till undsättning i en period då berättelserna om vår samtid allt för ofta levererar förenklade svar på komplexa frågor. Världen utgörs av ett sammelsurium av uttryck där intressekonflikterna lika ofta går isär som förenas, konstaterar Sen. Det finns en trend idag att betrakta olikheterna mellan människor som något av naturen givet. Oftare än vi tror, menar Sen, har människor förmågan att välja och prioritera mellan sina olika identiteter. En människa träder ut och in i olika roller som kan handla om att vara alltifrån bosnier och muslims till att vara kvinna och slalomåkare. Det är i den pluralistiska identiteten vi kan hitta nyckeln till samförstånd och försoning, menar Sen. Och det är allas vårt ansvar att söka oss bortom stereotyper och generaliseringar.

Sinnebilden av en afghansk kvinna är knappast den studentska som på väg till universitetet i Kabul drar på sig en burqa över ett par jeans och högklackade skor innan hon ger sig ut i gatuvimlet. Inte heller är det den unga kvinna som drömmer om att få arbeta som hallåa i en av Kabuls TV kanaler trots konservativa krafters fördömanden. Istället framställs den afghanska kvinnan ofta endimensionellt symboliserad av den traditionstyngda burqan. Skildringar av människors komplexa erfarenheter lyckas sällan etablera sig som motbilder till stereotypa uppfattningar. Många känner till Talibanernas intåg i Kabul 1996 och hur de afghanska kvinnorna då dömdes till isolering inför omvärldens stumma betraktande. Färre känner till hur motståndet snabbt spred sig och underjordiska flickskolor och kvinnokliniker etablerades. När talibanstyrkorna avancerade mot staden Taloqan i norra Afghanistan, samlades hundratals kvinnor till en manifestation. I ett upprop mot fundamentalism krävde de sina rättigheter och vädjade till världssamfundet att reagera.

Vår samtids endimensionella syn på identitet sammanfaller med artikeln "The Clash of Civilisations" som publicerades i tidskriften Foreign Affairs 1993 där Harvardprofessorn Samuel Huntington hävdade att den globala politiska processen var på väg in i ett nytt skede. Med det kalla krigets slut hade enligt Huntington den "västerländska fasen i internationell politik" nått sin vägs ände. Fokus hade därmed flyttats till relationerna mellan västliga och icke-västliga civilisationer. Tesen om civilisationernas kamp skrevs i polemik med den japansk-amerikanske filosofen Francis Fukuyama som några år tidigare hade förutspått att kommunismens fall skulle betyda att historien nått sin slutpunkt och att alla ideologiska schismer därefter var lösta. Huntington såg inte alls något slut på historien. Däremot menade han att framtidens konflikter i världen inte längre skulle grunda sig på nationella, ekonomiska eller ideologiska faktorer. Istället skulle en civilisationernas kamp komma att dominera den internationella politiken där gränszonerna mellan olika kulturella och religiösa civilisationer utgjorde frontlinjerna.

I efterdyningarna av attackerna mot World trade center och Pentagon i september 2001 aktualiserades Huntingtons civilisationsteori. Idag ger den återklang i den neokonservativa krigsretorik som skapats av Bushadministrationen. Den värld av oförenliga olikheter som Huntington konstruerar återkommer ständigt som en retorisk figur i diskussioner om "kriget mot terrorismen". Men varför fortsätta att beskriva civilisationernas ömsesidiga förhållande som en konflikt, frågar sig Sen. Som om ömsesidiga lån och överlappningar dem emellan inte vore ett mycket mer intressant och karaktäristiskt drag?

Alla försök att dela upp civilisationer med vattentäta skott skadar deras inneboende mångfald, menar Sen. Civilisationer i öst och väst har influerat och berikat varandra i en mångtusenårig process. Demokratin, som oftast tillskrivs den västerländska kulturen, har både asiatiska och afrikanska analogier. Många av de mest betydande uppfinningarna kommer från Kina. Matematiska landvinningar kommer från Indien och har nått Europa via den medeltida muslimska civilisationen. Ju mer vi insisterar på att dela upp kulturer och civilisationer, desto mer felaktig blir vår beskrivning av oss själva och andra. När samförstånd mellan människor likställs med samförstånd mellan civilisationer reduceras mångsidigheten hos mänskligheten. En sådan generalisering motverkar sitt syfte vare sig det uttrycks av västerländska chauvinister eller islamistiska fundamentalister.

Hur en pluralistisk och mångreligiös befolkning ska kunna enas runt en nationell identitet utan att för den skull dela religion diskuteras av Amartya Sen i essäsamlingen The argumentative Indian - writings on Indian history, culture and identity (2005) Frågan är lika aktuell nu som vid självständigheten då Indien delades. Det handlar inte uteslutande om ett internt spörsmål, utan också om hur omvärlden bör uppfatta den omfångsrika indiska subkontinenten. En av Sens poänger är att den indiska civilisationen inte alls är detsamma som dess religiositet. Med en hint till Huntington påpekar han att detta hinduiska land har en muslimsk president, en sikhisk premiärminister och en kristen ledare för regeringspartiet.

Reaktionerna på publicerandet av Muhammed karikatyrerna berättade något viktigt om vår samtid. Genom att utse religiösa talesmän för hela "den muslimska världen" och bortse från de moderata krafter som inte ser religionen som den överordnade faktorn i sin identitet, slog många västerländska analytiker och politiker in på en minerad väg. De moderata och sekulariserade muslimer i Europa som försökte göra sina röster hörda fann att de regeringar som skulle skydda yttrandefriheten istället uttryckte förståelse för islamiska protester, tog avstånd från teckningarna och diskuterade förebehåll för religionskritik. Rädslan för islamistiskt våld maskerades som "tolerans" och "respekt". Idag tycks omvärlden vara mer upptagen med att söka efter det "sanna islam" än att problematisera begreppet "den muslimska världen", en högst svepande och godtycklig beskrivning av mer än en miljard muslimer, som spridda över fem kontinenter och talandes ett dussintals olika språk, har skilda traditioner och olikartad historia.

När bilderna från kravallerna i Kabul sprids världen över är det betraktarens ansvar att problematisera dess innehåll. Väljer vi att se den stenkastande mobben som en grupp islamistiska fundamentalister eller människor som ger uttryck för frustration och ilska? Den mest frekvent återberättade bilden av Afghanistan i västerländsk media handlar idag om krig, fattigdom och religiös fundamentalism. Sällan nås vi av berättelserna om människors sinnrika kamp för sin överlevnad och hopp om ett värdigt liv.

Fem år efter talibanregimens fall är Afghanistan fortfarande ett land präglat av svår fattigdom, korruption och väpnade konflikter. Den kroniskt långsamma återuppbyggnaden av landet och den bristande säkerheten har blivit ett vapen i handen på fundamentalistiska krafter i dess motstånd mot den internationella närvaron. Tjugofem år av krig har haft en förödande inverkan på såväl Afghanistans infrastruktur som samhällets sociala och ekonomiska organisation. Uppskattningsvis har två miljoner afghaner omkommit medan sex miljoner flytt till andra länder. Mot bakgrund av landets historia finns det idag anledning för befolkningen att känna misstänksamhet inför västvärldens ännu ofullbordade löften om återuppbyggnad av landet och en varaktig fred.

Att Huntingtons teser fått så stor genomslagskraft beror på att de erbjuder förenklade förklaringar till komplexa företeelser i en värld stadd i snabb omvandling. Försök till att förklara de spänningar och konflikter som idag råder mellan den västerländska och den sk. muslimska världen kan omöjligt härledas till en och samma orsaksmodell. Amartya Sen ber oss istället att rikta uppmärksamheten mot komplexiteten i människors identitetsskapande och utmana förrädiska stereotypiseringar av människors religiösa och kulturella tillhörigheter som allt mer tenderar att ta överhand i beskrivningar av skeenden i världen.

Efter den 11 september blev kvinnoförtrycket plötsligt en av de främsta förevändningar med vilka USA invaderade Afghanistan. "De afghanska kvinnornas rättigheter är inte förhandlingsbara", förkunnade Colin Powell triumferande i november 2001 till de demonstrerande kvinnoaktivisternas glädje. Fem år efter talibanregimens fall bemöts många afghanska kvinnors frihetssträvanden med en kulturrelativistisk inställning från det internationella samfundets representanter som hävdar vikten av att visa respekt mot afghanska sedvänjor, trots att de innebär grova kränkningar av internationella rättsprinciper. Nej, framtidens strider står inte i första hand mellan olika kulturer och religioner. Den står mellan de fattigas och maktlösas civilisation och de rika och mäktigas. Det är en konflikt mellan dem som har makt och dem som saknar makt, mellan dem som har världens öde och framtid i sina händer och dem som är föremål för dess kontroll.