Visst ska vi prata om heder!

Elisabet Höglund skriver under rubriken ”Fel att prata om heder när det är kvinnomord” i Aftonbladet den 20 maj att hon inte längre kan använda ordet heder då det har kommit att förknippas med våld, mord och ond bråd död. Höglund menar att ord som ”hedersmord” används oreflekterat av rättsväsende, media, forskare och politiker, och vill rensa bort ord innehållande ”heder” i negativ bemärkelse ur svenska språket. Kvinnors Nätverk menar att en sådan diskussion riskerar att bli kontraproduktiv och försvåra ett seriöst arbete mot hedersrelaterat förtryck och våld.

Begreppet hedersrelaterat förtryck och våld används både i Sverige och internationellt för att beskriva en typ av förtryck och våld med signifikanta kännetecken. Att jobba för att få bort ett sådant begrepp hjälper definitivt inte de personer som utsätts för denna form av förtryck och våld och försvårar för oss som arbetar för att uppmärksamma fenomenet och ge stöd åt de utsatta.

Redan innan mordet på Fadime har vi i Kvinnors Nätverk fört en aktiv kamp för att få politiker och myndigheter att vakna och ge adekvat stöd och hjälp till de som drabbas. Motståndet som under lång tid varit kompakt har minskat och kunskapen kring fenomenet har ökat, men än återstår mycket att göra.

Vi möter ofta reaktionen när vi är ute och föreläser, att ”det borde heta skammord”. Självklart håller vi med om att det inte finns något hedervärt i en så fruktansvärd handling. Begreppet hedersmord säger dock något om motivet: syftet med gärningen är att återupprätta familjens/släktens heder, som enligt familjens/släktens uppfattning har smutsats då individen genom sitt sätt att vara och leva brutit mot kollektivets normer och värderingar. Vi möter även reaktionen att det är rasistiskt att tala om hedersrelaterat våld och förtryck, att det istället ska kallas våld i nära relation eller mäns våld mot kvinnor; ”det är ingen skillnad, mord är mord”, och ”svenska kvinnor blir minsann också mördade”.

Mord med hedersmotiv är den yttersta konsekvensen då individen har brutit mot familjens och släktens normer och värderingar, men dådet har ofta föregåtts av begränsningar, kontroll, hot och våld i varierande grad och i olika former under lång tid. Det är viktigt att uppmärksamma och i viss mån särskilja hedersrelaterat förtryck och våld från andra typer av våld och övergrepp för att förstå att det handlar om ett kollektivt utövat och sanktionerat förtryck, där det ofta finns flera förövare. Det är viktigt ur säkerhetssynpunkt när det görs hot- och riskbedömningar och för att kunna ge individen ett adekvat skydd. Det är viktigt för att uppmärksamma att även heterosexuella killar och hbt-personer drabbas. Det är viktigt för att förstå psykiska trauman, skuld- och skamkänslor hos den som tvingats lämna hela sin familj och sitt nätverk, och för att kunna ge stöd i att hantera detta. Det är också avgörande att vi förstår tankesättet och mekanismerna för att kunna arbeta förebyggande i miljöer där hedersrelaterade normer och värderingar förekommer. Därför framhärdar vi i vårt arbete, trots att vi möter motstånd från såväl kulturrelativister som rasister.

När vi läser Elisabet Höglunds kolumn tänker vi ”inte en gång till”. Man kan välja att kampanja mot användningen av ordet ”heder” i negativa sammanhang, eller så kan man acceptera att det finns ett vedertaget begrepp som underlättar förståelsen för problematiken och arbetet med stöd till de utsatta och ägna krafterna åt att motverka förtrycket och våldet. Kvinnors Nätverk hoppas att Elisabet Höglund prioriterar det senare.