→Rapport     Persiska     Engelska     World Association of Community Radio Broadcasters

Leila Qaraees tal

3rd AMARC Asia-Pacific Regional Conference - Seoul 2-5 Dec. 2013

(Svensk översättning)

Jag heter Leila och jag skulle vilja introducera och prata om vår erfarenhet av vår lilla lokalradio “Kvinnors röst” som sänds på farsi i endast två timmar i Sveriges huvudstad Stockholm.

Jag föddes och växte upp i en arbetarfamilj i Iran. Från tidig ålder förstod jag innebörden av fattigdom, diskriminering, förtryck och en avsaknad av rättigheter. På grund av fattigdom tvingades jag arbeta samtidigt som jag gick i skolan och fick snabbt lära mig om klassamhället och om lönearbetets fula ansikte. Min kära far, som var en medveten arbetare, guidade mig och gjorde mig medveten om de grundläggande orsakerna till de omständigheter som omgärdade oss. Från och med då valde jag en väg av radikal kamp för att uppnå frihet, jämlikhet, samhörighet och välstånd för hela mänskligheten.

På den tiden var det, likt idag, ett diktatoriskt och kriminellt styre i Iran som besvarade alla krav på jämlikhet och rättvisa med bajonetter, fängelse, tortyr och avrättningar. Vi människor gjorde dock uppror och störtade de som styrde. Erfarenheten av att ha närvarat och deltagit i en riktig massrevolution är en av de största chanserna i mitt liv och en av mina mest uppskattade erfarenheter. Efter detta finns det ingen person och ingen åsikt som kan skaka om och försvaga min tro på det faktum att ingen kraft kan stå emot de fördrivna massorna som medvetet och enat, gemensamt agerat tillsammans för att förändra sina liv.

Revolutionen i Iran besegrades dock. Trots folkets uppoffringar i kampen för frihet och demokrati lyckades de islamistiska kontrarevolutionärerna ta makten från folket halvvägs och störta deras revolution genom att bedra folket med hjälp av sina efterblivna övertygelser. Genom att ha ekonomisk och militär hjälp av sina kraftfulla internationella understödjare, genom massakrer och barbariskt förtryck bröt de vad som återstod av det öppna motståndet från folket genom en uppsjö av arresteringar och genomförandet av hundratusentals avrättningar. Många av de som hade möjlighet och förmåga flydde landet. Många miljoner iranier med sina familjer spriddes över hela världen. Ungefär samtidigt som islamisterna kom till makten i Iran följde samma sak i Afghanistan. Miljontals av våra bröder och systrar flydde Afghanistan och tog sin tillflykt i olika länder runt om i världen. Plötsligt var den farsitalande befolkningen spridd runt om i världen. En befolkning som delade liknande upplevelser av förtryck, massakrer och dödande, speciellt av kvinnor. En befolkning som var större än vissa europeiska länders population.

I Iran slogs vi med näbbar och klor för vår rätt till organisering och yttrandefrihet, på den här vägen kämpade vi och föll. I Sverige, som med ena handen beväpnade Khomeini mot oss och med andra handen gav mig och min familj flyktingstatus, var den typen av grundläggande rättigheter garanterade sedan länge. Här är rätten att organisera sig och yttrandefrihet medborgarnas givna rättigheter. För att till exempel bilda ett samfund eller ett parti, eller för att publicera en tidskrift, behöver man inte få någon annans tillåtelse. Det är dessutom varje sådant samfunds rätt att fritt använda de lokala radio- och tv-stationerna som de kommunala och de statliga myndigheterna är skyldiga att bistå med för att kunna garantera folkets rätt till yttrandefrihet. Att kunna använda sådana rättigheter är en ovillkorlig rätt för alla er, i alla era länder.

Jag hade anlänt till Sverige levande! Mer än någonsin tidigare hade jag saker att säga och prata om. Rätten till organisation och yttrande var garanterad för mig. För att prata om vad jag hade att säga hade de försett mig med en radiosändning helt gratis; och jag var hungrig efter att prata med tusentals människor och lyssna på deras åsikter. Samma tusentals människor som hade liknande erfarenheter och lidande som jag och som av samma skäl nu hade kommit att bli mina grannar som levde i samma kvarter som jag. Jag visste vad jag var tvungen att göra.

Under år 1994 när jag fabriksarbetade för ett läkemedelsföretag upprättade jag rådet för iranska kvinnor som bodde i Sverige. Rådet fann snart sina kamrater och bytte namn till Kvinnors Nätverk. Från start blev den lokala radion för Kvinnors Röst den centrala högtalaren och samhällets ryggrad. År 1995, under den fjärde internationella konferensen för kvinnor i Peking, främjade jag en kampanj emot steningen av kvinnor i Iran. Där mötte och skapade jag kontakter med kvinnor som levde i exil i andra delar av världen. Då, liksom idag, som en revolutionär arbetare som hade bevittnat en revolution, hade jag intresse för alla ojämlikheter, alla förtryck och alla orättvisor runt om i världen. Kvinnors rättigheter hade dock blivit särskilt viktiga. De styrande i Iran och Afghanistan hade plötsligt tagit miljontals kvinnor från 1900-talet tillbaka till stenåldern men det var tydligt att det inte bara var islamisterna som ansåg att kvinnor var lägre stående än män. Trots deras svärande emot det islamiska styret hade diskrimineringen emot kvinnor och unga tjejer, till och med dödandet av kvinnor, följt med den exila befolkningen från Iran och Afghanistan när de migrerade till de skandinaviska länderna.

Vår radio, Kvinnors Röst, producerade då, precis som idag, en talk show och ett inringningsprogram som hade allvarligt fokus på kritiken av inhumana och medeltida anti-kvinnotraditioner. Den här typen av verksamhet lockade många av de kvinnor och unga tjejer från den farsitalade befolkningen som var förtryckta att både söka hjälp och att assistera oss. Detta gjorde också att det svenska samhället, som nu var chockade över omfattningen av diskriminering och hedersmord, blev medvetna om vikten av det arbete som vi och andra organisationer gjorde. Med ett nätverk av kvinnor och män som kämpade för kvinnors rättigheter, för vilket radion var spjutspetsen, gick vi in i olika projekt för att effektivt kunna hjälpa offer för våld i hemmet och liknande frågor. Detta stöttades av de ansvariga etablissemangen i Sverige och lockad även till sig deras ekonomiska stöd.

Den första meningen i dokumentet som presenterar Kvinnors Nätverk står det att ”kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter måste stå över kulturskillnader och religiösa bud. Brott mot mänskliga rättigheter kan aldrig legitimeras med kultur, tradition och religion”. Detta är Kvinnors Nätverks grundprincip. Kvinnors Nätverk förkastar alla former av ursäkter samt alla sociala, religiösa, ekonomiska och politiska resonemang som har för avsikt att dölja diskriminering och förtryck av kvinnor och barn.

År 2000 prisbelönades radiokanalen Kvinnors Röst av LO, centralorganisation för arbetarrörelsens fackförbund. De prisade radiokanalens arbete för sitt försvar av iranska, kurdiska och afghanska kvinnor och gav oss möjlighet att adressera sina delegater direkt under deras kongress. Radiokanalen vann också Svenska radioakademiens specialpris år 2002, återigen för sina ansträngningar till försvar av iranska, kurdiska och afghanska kvinnor och för att den verkat för en integration av kvinnorna i det svenska samhället. Flera tidsskrifter har prisat och hyllat radiokanalens arbete och vår organisation, allt ifrån ”Situation Stockholm” till ”Englands humanister”. År 2003 hyllade kung Carl Gustaf vårt arbete med ungdomar i Sverige genom vårt ungdomsprojekt i ett officiellt och offentligt brev. När författaren Liza Marklund vann Svenska litteraturpriset år 2007 meddelade hon att hela prissumman oavkortat skulle doneras till Kvinnors Nätverk i syfte att på ett så effektivt sätt som möjligt hjälpa invandrarkvinnor som fallit offer för våld och hedersrelaterade brott.

Vi var en av de allra första iranska organisationerna utomlands som startade en webbsida på farsi. Webbsidan etablerades år 2000 och har en unik funktion som förutom en mängd information innehåller alla våra radioprogram sedan starten och som finns tillgängliga för alla som talar farsi. Du kan få tillgång till mer information om Kvinnors Nätverk på farsi, arabiska, turkiska, franska, svenska och engelska på sedayeZanan.org eller kvinnonet.org.

Genom tillkomsten av Internet är varken den här radiokanalen eller någon annan radio “lokal”. Globaliseringen har brutit alla lokala och internationella gränser. Genom Internet och världsomspännande nätverk, både trådbundna och trådlösa, är ingenting längre lokalt. Sändningen från vår radiokanal som tidigare bara kunde plockas upp av FM och endast höras inom Stockholm kan nu mera höras genom web-radio i vilken del av världen som helst. Det betyder att vår radioprogramledare under en söndagseftermiddag kan tala med en egyptisk revolutionär på Tahirtorget i Kairo och fråga efter dennes respons på en fråga från en lyssnare i Canada, och detta kan höras över hela världen. Radiokanalen som endast är lokal genom sitt namn i Stockholm kan nu göra en global sändning av gatuprotesterna i Iran eller nyheten om att en flickas pupiller förstörts av den giftiga gasen i Kabul. Den kan sända information om att obeväpnade civila dödas av USA:s drönarattacker, att arbetare i Frankrike samlas på gatorna för att protestera mot staten och bankernas nedskärningar av pensioner eller att antirasister har samlats för att motverka rivningar av romers skyddsläger i Paris.

Sändningen av lokala aktivisters röster i en tätort lika stor som världen! Detta är något som uppskattas av frihets- och rättvisesökande människor över hela världen. Likasinnade människor är inte som för århundraden sedan bosatta i sina lokala födelseorter, detta gäller inte bara iranier och afghaner.

I vår tid är det inte längre nödvändigt att resa till Santiago för att möta chilenare eller att åka till Damaskus för att tala med syrier. Alla är överallt i världen. Om du bryr dig om människor har du reportrar, analytiker, experter och lyssnare i större delen av världen oavsett var din lokala radiostation finns.

För några veckor sedan skakade Belquis Roshan om det afghanska parlamentet i grunden genom sin modiga protest. Endast två dagar senare sände vi en öppenhjärtlig och vänskaplig intervju med henne. Detta är inte konstigt eller udda. Det konstiga var att den här afghanska senator kände programledaren för vår radiokanal, kände till hennes kampanjer I Afghanistan. Hon kallade henne vid hennes förnamn och pratade mycket vänskapligt med henne utan att någonsin ha träffat henne. Detta är en funktion som en lokal radiokanal har uppnått; du kan hitta och sammanlänka goda vänner över hela världen.

Detta är anledningen till att vi bör erkänna vikten av det arbete vi gör. Låt oss komma samman under den här konferensen och lova varandra att sammanföra våra bröder och systrars händer. Även om vi inte förstår varandras språk är så vi alla barn av samma mor och vi alla lever för att bygga en bättre värld. En värld som är rättvis för oss själva, för våra barn och för mänskligheten.